Det handlar om dig själv som ledare. Ditt förhållningssätt, dina attityder och hur du mår påverkar i högsta grad dina medarbetare. Bli den chef alla vill ha genom att utgå från hjärnans preferenser.
Ledare som vill bli effektiva när det gäller att genomföra förändringar, ge feedback, skapa delaktighet och engagemang bör först träna sig i att förstå sig själva.
2017.3.8
Jag har reflekterat över att människor i arbetsgrupper, där många upplever hög arbetsbelastning, ofta talar om rättvisa eller rättare sagt orättvisa. När jag frågar närmare vad hen menar handlar det oftast om att chefen har favoriter, någon gör inte sitt jobb eller att någon bara gör det som är kul och skjuter över tråkiga och besvärliga uppgifter på andra kollegor.
Jag frågar;
" Vad menar du med rättvisa? Vad betyder rättvisa för dig? När är det rättvist på jobbet?"
Alla jag frågat har svarat att rättvisa inte är att behandla alla exakt lika. Rättvisa är när det tas hänsyn till vars och ens förutsättningar. Det är nu det blir svårt. Hur vet alla i arbetsgruppen vad var och en är bra på, vilka behov var och en har och vad som är motiverande för respektive person? Var och en utgår givetvis från sig själv och glömmer då bort att lyssna in sina kollegor och så börjar det om.
Många är alltför rädda att prata om upplevd orättvisa i en grupp. Ingen vill skvallra eller hänga ut någon. Jag tror det är nödvändigt att prata om det för att komma vidare. Upplevd orättvisa sänker arbetsprestationen och studier visar att hälsan försämras då det skapar oro som hämmar den så viktiga återhämtningen.
Forskarna (De Waal och Brosnan) menar att vår strävan efter rättvisa i grund och botten handlar om att vi i en grupp vill skapa bra förutsättningar för samarbete. I det långa loppet ger orättvisa nackdelar som varken gagnar dig själv eller gruppen.
Så vi borde vända på det!
"Va bra att jag upplever att det är orättvisa i vår grupp. Det är ju för att jag vill att vi blir bättre tillsammans."
Här ett experiment med apor som blivit en viral succé
#jobbamedhjärnan #brainmanagement
2017.3.5
2017.1.13
2016.12.27
Jag läser en intervju i Corren idag på morgonen och bara älskar IFK Norrköpings manager Jens Gustafsson. När får du som ledare tid för dig själv? "mellan fem och sex på morgonen finns det väldigt mycket utrymme att förbättra sig själv (...) det är den tiden på dygnet som är bäst". Helt rätt!
Jens beskriver i intervjun synen på sitt ledarskap. Jag ler flera gånger när jag läser. Jag drar paralleller från hans beskrivning av sitt ledarskap inom idrotten till ledarskap i arbetslivet. Tänk om alla hade chefer som lyfte fram sina spelare/medarbetare som Jens gör.
"Det handlar om alla andra"
Chefens roll är att få alla att må så bra som möjligt. Ös på med beröm vid framgång och ta ansvar när det går tungt.
Ställ dig frågan – Vilken ledare vill du själv ha? För mig är svaret enkelt. Jag vill ha en chef som liksom Jens mår som bäst då han funnits till hands helt och hållet för en annan människa, utan att överhuvudtaget tänka tanken om han vinner något för egen del. En chef som lägger armen över dina axlar och får ditt självförtroende att växa.
Jag har sagt det så många gånger när jag hör chefer, eller för den delen andra på arbetsplatsen, som klagar på att någon inte gör sitt jobb, är lat, smiter, är gnällig osv. Jag är övertygad om att ALLA går till jobbet och vill göra en bra insats, ingen tänker att idag ska jag jävlas med kollegorna, chefen, kunderna eller se till att inget blir gjort. Vilka förutsättningar har medarbetarna? Det är i samma anda Jens säger
"Det är väldigt få som vaknar på morgonen och tänker att idag skulle jag göra ett bra jobb om jag blev utskälld av chefen".
Chefer som skäller på sina medarbetare pyser ut sin egen stress.
Och målsättningen då? Det är inte platsen i tabellen han pratar om utan
"Vi tror på att jaga en högre standard i kulturen".
Resultatet börjar med spelarna precis som det börjar med medarbetarna på vilken vanlig arbetsplats som helst.
Här finns länk till hela artikeln.
Foto från Corren Christer Gustafsson
2016.12.3
Hon är blek i ansiktet och grå under ögonen. Det är inte första gången vi sitter tillsammans. De senaste veckorna har vi suttit ner vid några tillfällen och försökt hitta en lösning för att hon ska få avlastning i sitt arbete.
Vi ska nu göra en uppföljning kring hennes arbetssituation som hon signalerat är alldeles för tuff för tillfället. Hon berättar, jag lyssnar, kommer med olika infallsvinklar vad vi skulle kunna plocka bort, låta någon annan göra, tillfälligt lägga på is, arbeta hemifrån osv. Inget fastnar och jag ber henne komma med förslag – tystnad.
Helt plötsligt säger hon – "sen är det allt det där hemma också"
och ögonen svämmar över. Berätta för mig – ber jag. Jag ser hennes förtvivlan och maktlöshet. Det handlar om ett av hennes barn. "Det är det viktigaste för mig" säjer hon.
Situationen kring barnet och den tid det tar har gjort att hon själv släppt sitt eget stora intresse som gett henne såväl andrum, återhämtning som fysisk aktivitet.
Vi pratar vidare och sen är det som lösningen bara finns där mitt framför oss. Hennes barn, som hon beskriver som väldigt kreativt/konstnärligt, har ett stort intresse för dans.
"Gör det tillsammans"
föreslår jag, dela med dig till barnet, säj att du vill röra på dig och gör ett dansprogram tillsammans hemma. Du får tid med barnet och behöver inte åka iväg för att träna, ni gör något kul tillsammans och får båda fysisk aktivitet. Du sover bättre, ökar din koncentration och får en hel massa annat gott på köpet.
"Ja – det skulle hen gilla" säjer hon och jag ser i hennes ögon att det här är fullt möjligt. Hon ler.
Nu ser hon också saker på jobbet som hon vill pröva – sätta sig i ett annat rum för att få arbetsro, styra bort en del av sina mail osv. Jag inser att allt inte är löst, men ett steg i rätt riktning är jag säker på att hon tagit.
Ibland rinner livets bägare över. Att som chef se, lyssna och bekräfta detta är så viktigt. Och det finns alltid en lösning - det gäller bara att hitta rätt verktyg tillsammans med den du har mittemot dig.