Hon är blek i ansiktet och grå under ögonen. Det är inte första gången vi sitter tillsammans. De senaste veckorna har vi suttit ner vid några tillfällen och försökt hitta en lösning för att hon ska få avlastning i sitt arbete.
Vi ska nu göra en uppföljning kring hennes arbetssituation som hon signalerat är alldeles för tuff för tillfället. Hon berättar, jag lyssnar, kommer med olika infallsvinklar vad vi skulle kunna plocka bort, låta någon annan göra, tillfälligt lägga på is, arbeta hemifrån osv. Inget fastnar och jag ber henne komma med förslag – tystnad.
Helt plötsligt säger hon – "sen är det allt det där hemma också"
och ögonen svämmar över. Berätta för mig – ber jag. Jag ser hennes förtvivlan och maktlöshet. Det handlar om ett av hennes barn. "Det är det viktigaste för mig" säjer hon.
Situationen kring barnet och den tid det tar har gjort att hon själv släppt sitt eget stora intresse som gett henne såväl andrum, återhämtning som fysisk aktivitet.
Vi pratar vidare och sen är det som lösningen bara finns där mitt framför oss. Hennes barn, som hon beskriver som väldigt kreativt/konstnärligt, har ett stort intresse för dans.
"Gör det tillsammans"
föreslår jag, dela med dig till barnet, säj att du vill röra på dig och gör ett dansprogram tillsammans hemma. Du får tid med barnet och behöver inte åka iväg för att träna, ni gör något kul tillsammans och får båda fysisk aktivitet. Du sover bättre, ökar din koncentration och får en hel massa annat gott på köpet.
"Ja – det skulle hen gilla" säjer hon och jag ser i hennes ögon att det här är fullt möjligt. Hon ler.
Nu ser hon också saker på jobbet som hon vill pröva – sätta sig i ett annat rum för att få arbetsro, styra bort en del av sina mail osv. Jag inser att allt inte är löst, men ett steg i rätt riktning är jag säker på att hon tagit.
Ibland rinner livets bägare över. Att som chef se, lyssna och bekräfta detta är så viktigt. Och det finns alltid en lösning - det gäller bara att hitta rätt verktyg tillsammans med den du har mittemot dig.
Publicerat: 2016-12-03