Löjligt stolt och glad över mig själv!

Jante kasta dig i väggen – nu ska jag berätta hur bra jag känner mig!

Jag håller på att runda av ett interimsuppdrag som chef. När jag har mailat ut till mina medarbetare att de under morgondagen kommer informeras om vem deras ordinarie chef blir får jag så mycket positiv feedback. En del lite omvänt innan jag fattar "det var ju ett tråkigt besked vi fick i morse" – jag sitter som en fågelholk. Vad menar du? "Ja, att du inte ska fortsätta som vår chef". Stänger fågelholken och ler fånigt – "Tack!"

Får ett mail...

I ett samtal senare talar jag om att jag blev väldigt glad för mailet, vilket medarbetaren blir glad för – pass it forward!

Det blir lite snack vid fikabordet, flera kommer in på mitt rum och jag känner mig verkligen boostad av allt beröm. Det känns samtidigt väldigt bra att den som nu blir chef tas emot på ett väldigt positivt sätt.

Längs vägen i uppdraget har jag "gjort mig ett namn i huset" berättar den chef som jag rapporterar till i uppdraget. Jag ser det i form av att jag fått två nya uppdrag gällande grupp- och ledarskapsutveckling.

Jag börjar fundera på vad jag tillfört det här gänget på 14 medarbetare, med en oerhörd sakkunskap och lång erfarenhet inom sina respektive områden. Vad ger dem anledning att ge mig den här fina feedbacken som jag blir så oerhört stolt och glad över.

Kom in i ett läge då de känner sig jagade, stressade, allt är prioriterat, vart ska vi osv osv.... Det var till och med en av dem som sa "stackars dig!" när hen fick klart för sig att jag skulle bli deras chef under en period.

Jag har verkligen ingen aaaaaning om deras sakområden. Vilket jag är svintydlig med när jag är där och presenterar mig första gången – en del såg minst sagt lite skeptiska ut. Det här blir kul tänker jag – de bästa jobben är det som är rejält utmanande!

Egntligen har jag inte gjort något som ur ett chefsperspektiv kan betraktas som annat än självklart. Jag har...

1. haft regelbundna, relativt korta möten med hela gruppen. Där har jag nästan inte alls pratat om verksamhetsfrågor utan den största delen av tiden har vi ägnat åt att prata om vad som är viktigt för var och en för att de ska trivas på jobbet, hur kan vi avlasta varandra, hur ser vi på kollegor på andra avdelningar, vad bidrar var och en med?. Det ska vara kul att gå till jobbet. Vi har pratat om förhållningsätt, kultur och värdegrund. Frågor som kanske inte står med på agendan i vanliga fall.

2. uppmanat dem att "logga ut" och sluta multitaska för att de ska kunna koncentrera sig på det som kräver fullt fokus. Det handlar om att lyssna och se varje människa och ge verktyg hur det går att förhålla sig till en tuff arbetssituation. Brainmanagement!

3. visat att jag till 100 procent litar på deras sakkunskap. Berätta för mig! Vilka alternativ finns? Lite av en facilitatorroll ibland. Ibland har jag inte fattat någonting av vad de pratat om, det har varit helt ok. Skrattat åt mig själv rätt ofta. Och jädrar vad jag lärt mig mycket som jag inte visste nå´t om tidigare. Ny värld!

4. i enskilda samtal gjort individuella avstämningar med var och en. Inledningsvis ett längre "lära känna" samtal. Sedan samtal av karaktären "hur går det"? Antecknat och följt upp hur det går vid nästa samtal. Diskuterat vad som är prioriterat och bollat lösningar där arbetsbelastningen varit för tuff. Jag har lyssnat och ställt frågor. De har i de allra flesta fall suttit på lösningarna själva.

5. i de fall det blossat upp någon irritation så har jag föreslagit – "vi kan väl prata med hen?" Självklart? – nja inte för alla! En väldigt framkomlig väg enligt mig. Utgångspunkten är att alla försöker göra sitt bästa, ingen har kommit till jobbet för att jävlas med någon annan och ibland tycker vi olika. Det sista är riktigt bra- det är utvecklar verksamheten.

Trots att uppdraget bara varit på 60% har flera sagt att de upplevt att jag varit tillgänglig som chef. Det förvånar mig egentligen inte. Många chefer sitter fast i mötesträsket och hinner inte med att vara ledare. Var rädda om chefernas tid!

Någon uttryckte det som att "Pernilla har påbörjat en resa med oss och nu ska vi vidare..."

Det är otroligt utvecklande att bli anlitad som chef inom så vitt skilda olika områden. Att vara chef betyder inte att veta bäst. I mina tillfälliga inhopp krävs att jag har fullständig tillit till människors vilja, förmåga och engagemang. Det bästa är att jag ser det oavsett var jag kommer och då är det både kul och lätt att vara chef.

En riktigt härlig påsk till er alla!

Under maj månad och delar av sommaren finns jag tillgänglig för kortare insatser inom grupp- & ledarskapsutveckling, coaching & mental träning. Till hösten går jag gärna in i ett nytt interimsuppdrag som chef. Varmt välkommen att kontakta mig!

Publicerat: 2017-04-12